Västerbottens Medicinhistoriska Museum
Välkommen till museets permanenta utställning
Hälsa och sjukvård genom tiderna
INLEDNING
Västerbottens medicinhistoriska förening välkomnar dig till en utställning om medicinens historia i vårt län. Idag har Sverige en välutvecklad sjukvård som ges respektfullt och utan fördomar för alla. Läkarvetenskapens framsteg har avsevärt förbättrat mänsklighetens livskvalitet och forskningens framsteg fortsätter. Men det har inte alltid varit så. Denna utställning ger en djupare inblick i viktiga historiska sjukdomsepisoder. Attityder till sjukdom och hälsa har förändrats över tid, men framsteg har varit resultatet av forskning och innovativa pionjärers insatser. Samtidigt är misslyckanden och tveksamma tillvägagångssätt tydliga i medicinens historia.
Åsikter och traditionella metoder har ofta spärrat vägen för framsteg och utveckling. Vem drog ut den smärtsamma tanden i Umeå på 1700-talet? Hur löstes problemet med att ge vård till Västerbottens landsbygdsbefolkning under 1800-talet? Var mödravården i början av 1900-talet jämförbar med dagens? Och hur har de psykiskt sjuka människorna i Västerbotten behandlats genom åren?
Genom att fokusera på olika områden och olika tider hoppas vi kunna erbjuda en bredare förståelse och inblick i utvecklingen av hälso- och sjukvården i Sverige, och i Västerbotten i synnerhet.
INTRODUCTION
Health and Healthcare during the ages
The Västerbotten Medical History Association welcomes you to an exhibition of the history of medicine in our county. Today Sweden has well-developed healthcare which is administered respectfully and without prejudice to all. The progress of medical science has greatly improved the quality of life for mankind and advances in research continue. But it has not always been so.
This exhibition provides a deeper insight into significant historical episodes of sickness Attitudes to sickness and health have changed over time, but progress has resulted from research and the efforts of innovative pioneers. At the same time, failures and doubtful procedures are evident in the history of medicine. Opinions and traditional practices have often barred the way to progress and development. Who extracted the painful tooth in Umeå in the 18th century? How was the problem of administering care to the rural inhabitants of Västerbotten during the 19th century solved? Was maternity care at the beginning of the 20th century comparable to that of today? And how have the mentally sick people in Västerbotten been treated over the years? By focussing on different areas and different times we hope to offer a wider understanding and insight into the development of healthcare in Sweden, and in Västerbotten in particular.
Bad för renlighet och behandling
Bad i badkar. Statistiska centralbyrån har visat att år 1930 hade endast 1 av 5 bostadshus i Sverige tillgång till rinnande vatten och avlopp. För stugor och villor hade endast 1 % toalett och 2 % bad eller dusch inomhus. För majoriteten av människorna behövde vatten hämtas från en brunn och värmas över eld innan de tvättade sig i en emaljbalja. Att tvätta hela kroppen utfördes, om ens alls, bara ett par gånger under året. Otaliga berättelser berättar om människor som var stolta över att ha nått mogen ålder utan att tvätta sig ordentligt.
Minnen från ett besök på badavdelningen vid Umeå sjukhus i oktober 1948 av Ruth Danielsson. Badavdelningen var belägen i källaren i den så kallade Rotundan (1921). Det runda väntrummet hade låga, kaklade väggar och högt i tak. De stora fönstren gav ett intryck av ljus och atmosfär. Golvet bestod av korrugerade stenplattor för att minska risken för halkningsskador. Mitt i rummet fanns en fast bänk där patienterna väntade på sin tur.
En fjärdedel av bänken från den gamla badavdelningen finns bevarad vid museets entré. Personalen på badavdelningen inkluderade en sjuksköterska, två tekniska assistenter och fem ”badbiträden”. Sjuksköterskestudenter var också närvarande under en del av sin praktiska utbildning. Säkerhetsföreskrifter och hygienregler följdes noggrant. Bad och borstar rengjordes och desinficerades efter varje patient och de kaklade väggarna och golvet skrubbades dagligen. Rengöringsbad: Innan patienterna lades in på en vårdavdelning på sjukhuset för behandling var de skyldiga att bada eller tvätta sig på badavdelningen om deras tillstånd tillät det. Dessa rengöringsbad utfördes i speciella bås. Badbiträderna tog också hand om patienternas privata kläder, som förvarades i avsedda garderober. Terapeutiska bad: Terapeutiska bad indelades efter temperatur: Kallt < 20°C, Neutralt 36°C, Varmt eller hett 40°C – 43°C. Olika tillsatser i badvattnet förstärkte den medicinska effekterna.
BATHS FOR CLEANLINESS AND TREATMENT. Statistics Sweden has shown that in 1930, only 1 in 5 of domestic buildings in Sweden had access to running water and drainage. For cottages and detached houses only 1% had toilets and 2% indoor baths or showers. For the majority of people, water needed to be drawn from a well and warmed on a fire before washing themselves in an enamel bowl. Washing the whole body was performed, if at all, only a few times during the year. Innumerable stories tell of people who were proud to have reached a mature age without washing completely. Recollections from a visit to the bath department of Umeå hospital in October 1948 by Ruth Danielsson. The bath department was located in the cellar of the so-called Rotunda (1921). The circular waiting room had low, tiled, walls and a high ceiling. The large windows gave an impression of light and atmosphere. The floor comprised corrugated stone slabs to reduce the risk of injuries by slipping. In the middle of the room was a fixed bench upon which patients awaited their turn. A quarter of the bench from the old bathing section is preserved at the museum’s entrance. Staffing of the bath department included a supervising nurse, two technical assistants, and five bath attendants. Nursing students were also present for part of their practical training. Safety regulations and rules of hygiene were scrupulously followed. Baths and brushes were cleaned and disinfected after each patient and the tiled walls and floor were scrubbed daily.
Baths before admission. Before patients were admitted to a ward of the hospital for treatment, they were required to bathe or wash at the bath department if their condition permitted. These cleansing baths were carried out in special cubicles. Bath attendants also took care of the patient’s private clothing, which was stored in designated wardrobes.
Therapeutic baths. Therapeutic baths were categorised according to temperature as follows; Cold < 20oC, Neutral 36oC, Warm or hot 40oC – 43oC. Various compounds were added to the bathwater to enhance medicinal effects.
Från 8 vårdplatser till högspecialiserad vård
KLINISK MEDICIN: Klinisk medicin innebär praktisk tillämpning av vetenskaplig kunskap i direkt kontakt med en patient.
År 1765 beslutade den svenska riksdagen att ett sjukhus skulle inrättas i varje län. Tjugo år senare öppnades sjukhuset i Umeå med 8 bäddar för inneliggande patienter och 2 celler för psykiskt sjuka. För närvarande finns det tre sjukhus i Västerbotten. Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå kan erbjuda högspecialiserad behandling inom många medicinska områden för patienter från hela länet såväl som från angränsande regioner. NUS har, genom sitt samarbete med universitetet i Umeå, blivit ett centrum för medicinsk forskning och utveckling i norra Sverige. Länssjukhusen i Skellefteå och Lycksele samarbetar med NUS i hög grad.
Klinisk medicin har genomgått en betydande utveckling, metoder och revolutionerande upptäckter som har förbättrat människors liv världen över.
CLINICAL MEDICINE: From 8 hospital beds to highly specialised care at Umeå University Hospital.Clinical medicine involves the practical application of scientific knowledge in direct contact with a patient.
In 1765, the Swedish parliament decreed that a hospital should be established in every county. Twenty years later the hospital in Umeå was opened with 8 beds for inpatients and 2 cells for the mentally sick. At present there are three hospitals in Västerbotten. Norrland’s University Hospital (NUS) in Umeå is able to provide highly specialised treatment in many areas of medicine for patients from the whole of the county as well as those from neighbouring regions. NUS, through its collaboration with the university in Umeå, has become a centre for medical research and development in northern Sweden. The provincial hospitals in Skellefteå and Lycksele collaborate with NUS to a high degree.
Clinical medicine has undergone significant development, such as new important methods and revolutionary discoveries that have improved the lives of people worldwide.
När röntgen gav svar på frågorna
RÖNTGEN: Medicinsk radiologi, med hjälp av röntgenstrålar, har bidragit avgörande till framstegen inom medicinsk vetenskap under de senaste 100 åren.
År 1895 upptäckte Wilhelm Conrad Röntgen en typ av strålning som kunde penetrera materia och producera en bild på en underliggande fotografisk platta. En sådan bild visade sig ge detaljerad information om materialets inre struktur. En av de första röntgenbilderna som togs var av hans hustrus vänstra hand. Conrad Röntgen tilldelades det första Nobelpriset i medicin för sin upptäckt. Kort efter denna upptäckt började tillämpningar av röntgenstrålning i ett medicinskt sammanhang dyka upp. Umeå fick sin första röntgenapparat när det nya sjukhuset öppnades 1907.
Röntgenutrustning dök också upp utanför den medicinska arenan. Det fanns till exempel apparater som kunde användas för att prova ut skor. Men man insåg snart att röntgenstrålning kunde vara skadlig och deras användning begränsades till medicin.
Röntgenstrålning var av yttersta vikt för diagnosen tuberkulos, TBC, i början av 1900-talet. Ett stort antal undersökningar kunde enkelt utföras tack vare tolkning av röntgenbilder.
Under årens lopp har tillämpningarna av röntgenstrålning inom medicinen förfinats avsevärt och blivit extremt viktiga verktyg för diagnostisering av olika sjukdomar. Nyare metoder som ultraljud, datortomografi (CT) och magnetisk resonanstomografi (MRT) har dock ersatt några av de konventionella röntgenmetoderna. Umeå fick sin första datortomografiutrustning redan 1976.
RADIOLOGY. When X-rays gave answers to questions.
Medical radiology, using X-rays, has made a vital contribution to progress in medical science during the past 100 years.
In 1895, Wilhelm Conrad Röntgen discovered a type of radiation that could penetrate matter and produce an image on an underlying photographic plate. Such an image was shown to provide detailed information on the internal structure of the material exposed. One of the first X-ray pictures obtained was that of his wife’s left hand. Röntgen was awarded the first Nobel prize for medicine for his discovery.
Shortly after this discovery, applications of X-rays in a medical context began to appear. Umeå acquired its first X-ray machine when the new hospital was opened in 1907. X-ray equipment also appeared in applications outside the medical arena. There were, for example, devices that could be used for trying on shoes. It was, however, soon recognised that X-rays could be harmful and their use became restricted to medicine.
X-rays were of extreme importance for the diagnosis of tuberculosis, TB, at the beginning of the 20th century. Large numbers of examinations could be readily carried out because of the ease with which X-ray images could be obtained and interpreted.
Over the years, applications of X-rays in medicine have been significantly refined and have become extremely important tools for the diagnosis of various diseases. Newer methods involving ultrasound, computed tomography (CT) and magnetic resonance imaging (MRI) have, however, replaced some of the conventional X-ray methods. Umeå obtained its first computed tomography equipment as early as 1976.
Från celler för de ursinnige till inkludering i samhället
PSYKISK SJUKDOM
Vården av psykiskt sjuka har en tankeväckande historia. På 1700-talet var det inte ovanligt att psykiskt störda patienter fängslades under fruktansvärda förhållanden i sjukhusceller för ”sjuka”. Andra gömdes hemma, ofta kedjade i uthus och lador.
Under den senare delen av 1800-talet blev en förändring i vårdmetoderna tydlig. Behandlingen blev mer human. År 1869 blev psykiatrin en egen disciplin med egna professurer och integrerades i den medicinska utbildningen vid universiteten. Specialistavdelningar för vård av mentalsjuka etablerades vid kliniker och sjukhus över hela Sverige.
Sjukhuset i Umedalen, som blev en av Sveriges största mentalsjukhus med nästan 1000 patienter, öppnades 1934. Dess första överläkare var Gösta Eriksson, som var känd för sin tillämpning av arbetsterapi.
Behandlingen innebar ofta repressiva åtgärder som isolering och användning av tvångströjor. Ytterligare metoder inkluderade dagslånga, varma bad, framkallad kräkning med hjälp av roterande stolar och elektriska eller insulinchocker som försatte patienten i koma. Målen med sådana ingrepp var att lugna och tysta. Under 1940-talet introducerades psykokirurgiska metoder vilket ledde till höga dödlighetsnivåer. Lobotomi innebar att nerver till hjärnans prefrontala cortex avskars.
Antipsykotiska läkemedel blev tillgängliga i slutet av 1950-talet och revolutionerade behandlingen av psykisk sjukdom. Särskilda läkemedel ersatte tidigare metoder och gav upphov till stora förändringar inom den psykiatriska vården. År 1967 tog kommunerna över ägandet av Umedalens sjukhus medan ansvaret för vården överfördes till den psykiatriska kliniken vid allmänna sjukhuset i Umeå.
Den sista patienten lämnade Umedalen 1996, efter antagandet av en psykiatrireform som syftade till att minska behovet av sjukhusinläggning för patienter med psykiska störningar.
MENTAL ILLNESS
The care of the mentally ill has had a thought-provoking history. In the 18th century it was not uncommon for mentally disturbed patients to be imprisoned under appalling conditions in hospital cells for the “deranged”. Others were hidden away at home, often chained in outhouses and barns.
During the last part of the 19th century, a change in the methods of care was evident. Treatment became more humane. In 1869, psychiatry became a separate discipline with its own professorships and was integrated into medical education at universities. Specialist departments for the care of mental patients were established at clinics and hospitals throughout Sweden.
The hospital at Umedalen, which became one of Sweden’s largest mental institutions with almost 1000 resident patients, was opened in 1934. Its first senior doctor was Gösta Eriksson, who was renowned for his application of occupational therapy.
Treatment often involved repressive measures like isolation and the use of straightjackets. Additional methods included day-long, warm baths, induced vomiting by the use of rotating chairs, and electric- or insulin shocks that rendered the patient comatose. The goals of such procedures were to calm and silence. During the 1940s, psychosurgical methods were introduced which led to high mortality rates. Lobotomy involved severance of nerves to the pre-frontal cortex of the brain.
Antipsychotic medicines became available in the late 1950s and revolutionised the treatment of mental illness. Designated pharmaceuticals replaced earlier methods and gave rise to great changes in psychiatric care. In 1967, local government authorities took over ownership of the Umedalen hospital while responsibility for care was transferred to the psychiatric clinic at the general hospital in Umeå. The last patient left Umedalen in 1996, following adoption of a Psychiatry Reform Bill aimed at reducing the need for hospitalisation of patients with mental disorders.
Tandvård i Västerbotten i äldre tider
Tandvård och munhälsa
Tandvärk som följd av tandröta har varit människans gissel sedan urminnes tider. Utdragning av tanden var ofta den enda boten. Tandvård och tandläkarutbildning växte fram under 1700-talet i Europa. Men i Norrland dröjde det till 1880-talet innan en utbildad tandläkare tog sig an patienter. Innan dess var det vanligt att ”kloka gubbar”, läkare, smeder, fältskärer och så kallade operatörer drog ut de tänder som ömmade. 1888 bosatte sig Sixten Ödman i Umeå och kom att bli Norrlands första tandläkare. Den första kvinnliga tandläkaren i Västerbotten var Gunhild Ankarswärd, som hade praktik i Umeå 1909-1912. Antalet tandläkare ökade, men i Västerbotten var de främst bosatta i kuststäderna. Tandvården var länge eftersatt i Sverige och speciellt gällde detta norra Sverige där bristen på tandläkare var stor. År 1923 fanns av landets 759 tandläkare endast sju stycken i Västerbotten – fyra i Umeå, två i Skellefteå och en i Lycksele. Röda Korset började 1926 bedriva tandvård för landsbygdens barn och glesbygden i Norrland blev ett prioriterat område. Resande tandläkare, mobila kliniker och utrustning på skolorna var viktiga åtgärder.
Genom historien har många teorier föreslagits om orsaken till tandrötan. I slutet av 1800-talet uppkom teorin att munhålebakterier i kontakt med socker producerar en syra som långsamt löser upp tandsubstansen.
Conrad Röntgens upptäckt av röntgenstrålarna 1895, fick en central betydelse i tandvårdens historia. Redan tidigt 1900-tal användes röntgenundersökning i Sverige. Ännu ett framsteg var metoden för lokalbedövning. Kemisterna Nils Löfgren och Bengt Lundqvist utvecklade ett effektivt medel, Xylocain, som kom att bli en framgång. Den svenske Yngve Ericsson tog 1949 fram den första effektiva fluortandkrämen, som kom att bromsa och förebygga tandröta. På 1960-talet började ”fluortanterna” att besöka svenska klassrum.
DENTAL CARE AND ORAL HEALTH
Toothache, resulting from tooth decay, has been a source of torment for people for as long as can be remembered. Extraction of the offending tooth was often the only cure. Dental care and the training of dentists were developed in Europe during the 18th century, but it was not until the 1880s that a qualified dentist was able to receive patients in Norrland. Earlier it was common practice that “wise men”, physicians, blacksmiths, field-surgeons and so-called “operators” were responsible for tooth-extractions. In 1888, Sixten Ödman settled in Umeå and became Norrland’s first dentist. The first female dentist in Västerbotten was Gunhild Ankarswärd, who practised in Umeå between 1909 and 1912. Although the number of dentists in the region subsequently increased, most were located in the coastal towns. For a long time, dental care in Sweden was underdeveloped, particularly so in the north where qualified dentists were few. Of the 759 registered dentists in Sweden in 1923, only 7 practised in Västerbotten; 4 in Umeå, 2 in Skellefteå and 1 in Lycksele. In 1926, the Red Cross began a programme of dental care for children in rural and sparsely populated areas and Norrland was given priority. Travelling dentists, mobile clinics and the location of equipment in schools were important measures.
Throughout history numerous theories have been put forward concerning the causes of tooth decay. At the end of the 1800s, it was suggested that oral bacteria in contact with sugar produced an acid that slowly dissolved the components of teeth.
Wilhelm Conrad Röntgen’s discovery of X-rays in 1895 was of central importance in the history of dentistry. X-ray examinations in Sweden were carried out from the early 1900s.
Further progress in dental treatment was facilitated by the development of local anaesthetics. Chemists Nils Löfgren and Bengt Lundqvist discovered xylocaine, a particularly effective substance which has been widely and successfully used. In 1949, Yngve Ericsson prepared the first useful fluoride toothpaste, which was shown to retard and prevent tooth decay. In the 1960s, “fluoride ladies” were regular visitors in the classrooms of Swedish schools and mouthwashes with fluoride solutions became routine.
Från kall till akademisk utbildning
OMSORG OCH HYGIEN. VIKTIGT MÄNNISKOR OCH MILSTOLPAR.
Florence Nightingale (1820-1910) är på många sätt en legendarisk person. Hon uppmärksammades för sina insatser under Krimkriget, där hon i Scutari vårdade sårade soldater. Tillsammans med sitt team organiserade hon rutiner i de överfulla barackerna och skaffade nödvändig utrustning, städade, tvättade, tillagade mat och skapade goda förhållanden för soldaternas vila.
Hennes vägledande princip var att främja naturens möjlighet att läka och återställa. Tack vare bättre hygien sjönk dödligheten bland soldaterna från 42 % till 2 %. Hennes nattliga ronder med en oljelampa för att titta till sina patienter gav henne smeknamnet ”Damen med lampan”. År 1860 återvände hon till London och grundade den första skolan för utbildning av sjuksköterskor, ”The Nightingales School for Nurses på St. Thomas’s Hospital. Denna skola blev modell för utbildning av sjuksköterskor i Sverige och i hela världen.
En av hörnstenarna i hennes vårdfilosofi var att det var patienten som behövde vård, inte sjukdomen. Hon hävdade att vård krävde mildhet, förståelse, vänlighet och tålamod samt kunskap till rimlig lön.
Ignaz Philippe Semmelweis (1818-1865) var en förlossningsläkare som bodde och arbetade i Wien. År 1847 satte ett meddelande upp på BB-avdelningen med texten: ”Undersökning av patienter får endast utföras av personer som har tvättat sina händer i klorvatten”. Med denna instruktion inledde Semmelweis sin kamp mot ”barnsängsfeber”, streptokocksepsis som med stor risk kunde drabba nyförlösta kvinnor.
Semmelweis insåg sambandet mellan otillräcklig hygien och kontaktsmitta och det blev obligatoriskt för läkare att tvätta händerna i klorvatten innan de undersökte patienter. Men Semmelweis blev förlöjligad för att han hävdade att läkarens händer skulle vara orena utan en sådan procedur. Han fick aldrig äran för denna upptäckt under sin livstid.
Louis Pasteur (1822-1895) studerade fermenteringsprocesser och mjältbrandsbacillen. Han identifierade och beskrev streptokockbakterier, vilket också bekräftade Semmelweis teori om kontakt och infektion.
Robert Koch (1843-1910) studerade också mjältbrandsbacillen och visade sambandet mellan bakterier och sjukdom. Pasteur och Koch lade grunden för medicinsk bakteriologi. Båda belönades med egna institut i Paris respektive Berlin. Joseph Baron Lister (1827-1912) anses vara aseptikens fader. I ett tal till det brittiska Royal College of Surgeons 1871, vilket var mycket kontroversiellt vid den tiden, rapporterade han att närvaron av små, luftburna partiklar kunde ge upphov till infektioner i öppna sår. Han beskrev också experiment där bandage och instrument indränkta i karbolsyra visade antiseptiska egenskaper och förespråkade att karbolsyra skulle sprayas i luften i operationssalar.
CARE AND HYGIENE. IMPORTANT PEOPLE AND MILESTONES.
Florence Nightingale (1820-1910) is, in many ways, a legendary person. She was first recognised for her efforts during the Crimean War, where in Scutari she administered care to wounded soldiers. Together with her team she organised routines in the overfilled barracks and acquired essential equipment, cleaned, washed, prepared food and created conditions in which her patients could rest.
Her guiding principle was to promote the possibility for nature to heal and restore. Because of better hygiene following her arrival, the death rate among the soldiers fell markedly from 42% to 2%. Her nightly rounds with an oil lamp to check on her patients earned her the nickname “The lady with the lamp. On her return to London in 1860, she established the first school for the education of nurses, The Nightingale School for Nurses, at St. Thomas’s Hospital. This school became a model for the training of nurses in Sweden and the rest of the world.
One of the cornerstones of her philosophy of care was that it was the patient who required that care, not the illness. She maintained that care demanded gentleness, understanding, kindness and patience as well as knowledge and adequate pay.
Ignaz Philippe Semmelweis (1818-1865) was an obstetrician who lived and worked in Vienna. In1847, a notice appeared at the maternity unit which stated, “In future the examination of patients will be undertaken only by persons who have washed their hands in chlorine-water”. With this instruction, Semmelweis began his fight against puerperal fever (postpartum fever) a streptococcal sepsis that had earlier often afflicted women who had newly given birth.
Because he had recognised the relationship between inadequate hygiene and infection through contact, the washing of hands in chlorine water became compulsory for doctors prior to their examination of patients. Semmelweis was ridiculed for asserting that, without such a procedure, doctors were unclean. He was never given credit for this discovery during his lifetime.
Louis Pasteur (1822-1895) studied fermentation processes and the anthrax bacillus. He identified and described streptococcus bacteria, which confirmed Semmelweis’ theory of contact infection and disease
Robert Koch (1843-1910) also studied the anthrax bacillus and showed the connection between bacteria and sickness. Pasteur and Koch provided the groundwork needed for medical bacteriology. Both were rewarded with their own institutes in Paris and Berlin respectively.
Joseph Baron Lister (1827-1912) Is now regarded as the father of antiseptics. In a speech to the British Royal College of Surgeons in 1871, which was highly controversial at the time, he reported that the presence of small, airborne, particles could give rise to infections in open sores. He also described experiments in which bandages and instruments soaked in carbolic acid showed antiseptic properties and advocated that carbolic acid should be sprayed into the air of operating theatres.
Sjukdomen Tuberkulos
SANATORIER. När Hällnäs blev centralsanatorium för Västerbottens TBC – sjuka.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet led befolkningen i Västerbotten och Norrbotten hårt av tuberkulos. Under den efterföljande hälsokrisen beslutade kommunerna i Västerbotten att utöka regionens sjukhus med särskilda avdelningar för vård av tuberkulospatienter. År 1919 föreslogs att ett centralsanatorium skulle byggas i Västerbotten och Hällnäs ansågs vara det bästa läget. Med sin vackra natur, glesa befolkning och järnvägsförbindelser var det ett bra val och planerna sattes igång. Byggplatsen donerades av Sandvik Sågverk AB och efter några år öppnades Hällnäs sanatoriet 1926.
Anläggningen blev snabbt ett centralt nav för tuberkulosvård och erbjöd specialiserad behandling och isolering för de drabbade. Dess etablering markerade ett betydande framsteg inom folkhälsan i regionen och gav hopp och förbättrade resultat för otaliga patienter.
Den ursprungliga kapaciteten för 162 patienter ökades till som mest 340 under andra världskriget. Vid den tiden hade Hällnäs utökats med angränsande paviljonger. Polska krigsfångar som hade drabbats av tuberkulos togs emot på Hällnäs under 1945.
Sanatoriet låg på en kulle nära järnvägsstationen. Välplanerade trädgårdar runt byggnaden var vackra och patienterna kunde dra nytta av dem för dagliga promenader. På grund av de långa behandlingstiderna blev sanatoriet en sluten värld för sina patienter och det var nödvändigt att tillhandahålla både vård och andra tjänster. Hällnäs var utrustat med ett laboratorium, en operationssal, tandvårdsinrättningar och lokaler för många olika behandlingar.
Dessutom, på grund av tristess i kombination med långvarig behandling, ställdes en väletablerad arbetsterapi som inkluderade studiegrupper, hantverk och ett stort bibliotek till patienternas förfogande.
Mot slutet av 1940-talet framträdde streptomycin som en gångbar behandling och botemedel mot sjukdomen. Ytterligare läkemedel utvecklades under 1950-talet och antalet patienter minskade drastiskt.
Hällnäs användes för vård av patienter med långvarig lungsjukdom fram till 1970, därefter remitterades patienterna till regionsjukhuset i Umeå.
SANATORIUMS: When Hällnäs became the central sanatorium for patients
with Tuberculosis in Västerbotten
In the late 19 th century and early 20 th century, the populations of Västerbotten and Norrbotten suffered greatly from tuberculosis. During the ensuing health crisis, local government authorities in Västerbotten decided to expand the region’s hospitals with special departments for the care of tuberculosis patients.
In 1919, it was proposed that a central sanatorium be built in Västerbotten and Hällnäs was regarded as the best location. With its beautiful natural surroundings, sparse population, and railway connections it was clearly a good choice and plans were set in motion. The building site was donated by Sandvik Sawmills AB and after a few years the sanatorium was opened in 1926.
The facility quickly became a central hub for tuberculosis care, offering specialized treatment and isolation for those affected. Its establishment marked a significant advancement in public health for the region, bringing hope and improved outcomes for countless patients.
The initial capacity for 162 patients was increased to, at most, 340 during the second World War. At that time, Hällnäs had been augmented with neighbouring pavilions. Polish prisoners-of-war who had contracted tuberculosis were received at Hällnäs during 1945.
The sanatorium was situated on a hill near the railway station. Well-planned gardens surrounding the building were beautiful and patients were able to take advantage of them for daily walks. Because of the long periods of treatment, the sanatorium became a closed world for its patients and it was necessary to provide both care and other services. Hällnäs was equipped with a laboratory, an operating theatre, dental facilities, and locations for many different treatments.
In addition, because of boredom together with prolonged treatment, a well-established occupational therapy which included study-groups, handicrafts, and alarge library was made available to the patients.
Towards the end of the 1940s, streptomycin appeared as a viable treatment and cure for the disease. Further medicines were developed during the 1950s and the number of tuberculosis patients drastically decreased.
Hällnäs was used for the care of sufferers with long-term lung disease until 1970, when such patients were referred to the regional hospital in Umeå.
Den folkliga läkekonsten
FOLKMEDICIN
Övertro och magi, som låg till grund för den så kallade folkmedicinen, har länge haft ett inflytande även inom den ”normala” medicinska praktiken. Inslaget av trolldom minskade gradvis i takt med framstegen inom medicinsk forskning under 1700-talet.
Sjukdom och det övernaturliga har varit nära sammanflätade genom tiderna och här i Norrland hölls ofta onda andar som vittra, rå och maran ansvariga för ohälsa. Tron på det övernaturliga var stark och för att bota sjukdomar eftersöktes ivrigt magiska motgift och mediciner, som bara kunde framställas av individer med vissa magiska krafter. Sådana trollkarlar, både män och kvinnor, bodde ofta i samma by som sina patienter. Lite eller ingen alternativ sjukvård fanns tillgänglig under 1600- och 1700-talen. I den mån professionell hjälp kunde nås var resan till läkaren lång och kostnaden för hans tjänster ofta skrämmande. Det var inte förrän några år in på 1900-talet som besök på sjukhus eller hos provins- eller distriktsläkare blev vanliga.
Tidiga metoder för att behandla sjukdomar och lindra smärta verkar ha varit lika många och varierade som de som utövade denna konst. De flesta läkemedel innehöll alkohol och/eller källvatten blandat med olika örter eller föreningar till drycker som kunde appliceras utvärtes eller invärtes.
Många av dessa preparat innehöll blommor, blad och rötter från specifika växter som var kända, vanligtvis genom trial-and-error-behandlingar, för att bota olika former av dålig hälsa. Effekten av sådana blandningar berodde ofta på platsen där vissa växter växte samt skördetidpunkten. Exempel på några av de vanligaste arterna som användes listas nedan.
Rönnbär(Sorbus aucuparia) ansågs ha en urindrivande effekt och lindra smärta. Tibasbär(Daphne mezereum) såväl som Nässlor(Urtica diotica) användes mot smärta och näsblod. Rölleka(Achillea millefolium) troddes framkalla abort och Ängssyra(Rumex acetosa) ordinerades ängssyra mot skörbjugg. Även om valet av läkemedel som vanligtvis används inom ”folkmedicinen” till stor del baserades på begränsad erfarenhet och rudimentär kunskap, har modern vetenskap kunnat identifiera, isolera och rena eller modifiera många av de terapeutiskt aktiva substanserna i många växtmaterial och dessa används i dagens läkemedel.
FOLK MEDICINE
Superstition and magic which were the basis of so-called “folk medicine”, have long exerted an influence even in ”normal” medical practice. The element of wizardry gradually declined following advances in medical research during the 18th century.
Sickness and the supernatural have been closely intertwined through the ages and here in Norrland, evil spirits such as ”vittra”, ”rå” and ”maran” were often held responsible for ill health. Belief in the supernatural was strong and in order to cure illnesses, magic antidotes and medications, which could only be prepared by individuals with certain magical powers, were eagerly sought after. Such sorcerers, both men and women, often lived in the same village as their patients. Little or no alternative health care was available during the 17th and 18th centuries. Insofar as professional help could be reached, the journey to the doctor was long and the cost of his services often daunting. It was not until some years into the 20th century that visits to hospitals or to provincial or district doctors became common.
Early methods for treating illnesses and alleviating pain appear to have been as numerous and varied as those who practised this art. Most medicaments contained alcohol and/or spring water mixed with different herbs or compounds into potions that could be applied externally or internally.
Many of these preparations contained flowers, leaves and roots from particular plants that were known, usually from trial-and-error administrations, to cure different forms of poor health. The efficacy of such concoctions was often dependent on the location in which certain plants grew as well as the time of harvest. Examples of some of the more common species used are listed below.
Rowanberries (Sorbus aucuparia) were considered to have a diuretic effect and to relieve pain.Mezereon berries (Daphne mezereum) as well as Nettles (Urtica diotica) were used for pain and nosebleeds.Yarrow (Achillea millefolium) was believed to induce abortion and because of its high level of vitamin c, the sorrel (Rumex acetosa) was prescribed for scurvy.
Although the choice of medicaments commonly used in ”folk medicine” was largely based upon limited experience and rudimentary knowledge, modern science has been able to identify, isolate and purify or modify many of the therapeutically active substances in numerous plant materials and these are used in today’s medicines.
När vården kom till Västerbotten
SJUKSTUGOR Under andra hälften av 1800-talet fanns det två sjukhus i Västerbotten, ett i Umeå och det andra i Skellefteå. Sjukvården var således lokaliserad till kustregionen i länet och människor som bodde i glesbygdsområden behövde resa långa sträckor för att söka medicinsk hjälp.
Kommunala direktiv från 1862 och landstingsförordningen från samma år fastställde organisatoriska principer som den moderna regionala sjukvården skulle byggas på. En autonom regional förvaltning, som mycket senare skulle bli Region Västerbotten, fick ansvaret för att tillhandahålla sjukvård till alla. Planer på att utveckla mindre sjukvårdsenheter på olika platser i Västerbotten, så kallade sjukstugor, började förverkligas 1872. Efter flera års diskussioner mellan kommunala och länsstyrelsemyndigheter om finansiering öppnades den första sjukstugan år 1876 i Lycksele.
Detta var startpunkten för en intensiv expansionsperiod, då ytterligare sjukstugor etablerades i hela länet. I början av 1900-talet var 8 sådana anläggningar i drift och tjänster för ytterligare 12 provinsialläkare hade skapats. I slutet av 1920-talet hade antalet sjukstugor ökat till 16.
Etableringen av dessa lokala sjukvårdstjänster var av stor betydelse för människorna som bodde i de glest befolkade landsbygds- och bergsområdena i Västerbotten. Vården i sjukstugorna som erbjöd både kirurgisk och medicinsk hjälp, var nu inom relativt lätt räckhåll för dem som inte bodde i städerna. I slutet av 1930-talet blev även mödravård och barnomsorg tillgängliga, initialt finansierade av statliga bidrag 1938 och av regionala resurser från 1940.
Konceptet med sjukstugor är fortfarande giltigt i Västerbotten. Många av de ursprungliga anläggningarna har mognat till dagens primärvårdscentraler medan andra i Dorotea, Malå, Sorsele, Storuman, Tärnaby, Vilhelmina och Åsele behåller de funktioner de byggdes för. Alla inkluderar akutvård, bemannade slutenvård dygnet runt, laboratorier, röntgen och ambulanssjukvård.
COTTAGE HOSPITALS When healthcare came to rural Västerbotten
During the second half of the 19th century, two hospitals were to be found in Västerbotten, one in Umeå , the other in Skellefteå. Healthcare was thus located in the coastal region of the county and people living in rural, less-populated areas needed to travel long distances in pursuit of medical assistance.
Municipal directives from 1862 and the county council ordinance of the same year set up the organising principles upon which modern regional healthcare was to be built. An autonomous regional administration, much later to become Region Västerbotten, was assigned the responsibility of providing healthcare to all. Plans to develop smaller healthcare units at different locations in Västerbotten, so-called cottage hospitals, began to be realised in 1872. The first of these was opened in Lycksele in 1876, after several years of work and discussions between civic and county authorities regarding financing.
This was the starting point for an intensive period of expansion, when additional cottage hospitals were established throughout the county. At the beginning of the 20th century, 8 such facilities were in operation and posts for an additional 12 provincial doctors had been created. At the end of the 1920s, the number of cottage hospitals had risen to 16.
The establishment of these local healthcare services was of great importance for people living in the sparsely populated rural and mountainous regions of Västerbotten. The cottage hospitals, which offered both surgical and medicinal help, were now within relatively easy reach of those not living in the towns. At the end of the 1930s, maternity and childcare services also became available, financed initially by national grants from 1938 and by regional resources from 1940.
The concept of the cottage hospital remains valid in Västerbotten. Many of the original facilities have matured into the primary care centres of today while others in Dorotea, Malå, Sorsele, Storuman, Tärnaby, Vilhelmina and Åsele retain the functions for which they were built. All include accident and emergency care, 24-hour manned inpatient facilities, laboratories, X-ray scanning and ambulance services.
Från hjälpgumma till utbildad barnmorska
Barnafödande och barnmorskor
Fram till mitten av 1940-talet födde de flesta kvinnor i Västerbotten sina barn hemma. Även om ett barnmorskedirektiv hade införts år 1777 som fastslog att endast kvalificerade barnmorskor skulle assistera vid förlossningar, skedde de flesta med hjälp av en ”hjälpgumma”. Att följa sådana traditioner innebar ofta betydande risker för både mor och barn. Sockenrådet var i allmänhet ovilliga att täcka kostnaden för att formellt utbilda ”hjälpgumman” till barnmorska i Stockholm.
Det dröjde till slutet av 1800-talet som kvalificerade barnmorskor praktiserade i varje socken. Deras kunskap om hygien och förlossningsfrågor säkerställde att dödligheten för mödrar och barn minskade kraftigt.
År 1886 bildades Svenska Barnmorskeförbundet, det första kvinnliga fackförbundet i Sverige som kämpade för bättre arbetsvillkor och löner.
Efter en undersökning av hemförhållandena i Sverige på 1920-talet stod det klart att trångboddhet och dålig sanitet var långt ifrån idealiska miljöer för en kvinna att föda barn. Kvinnor gavs möjlighet att föda barn utanför hemmet, och särskilda förlossningshem etablerades över hela landet.
Män förbjöds till sådana lokaler. Blivande mödrar delade ett gemensamt förlossningsrum, där deras sängar var avskilda från varandra med gardiner. Som regel var endast en barnmorska närvarande och på mindre förlossningsavdelningar ansvarade distriktsbarnmorskorna även för tvätt och matlagning.
Efter förlossningen stannade mödrarna kvar i upp till 10 dagar på hemmet för återhämtning. Deras nyfödda barn bodde i en särskild sovsal och togs till sina mödrar var tredje timme för matning. Fäder och andra släktingar fick endast se barnen genom en glasskärm, medan syskon var tvungna att vänta hemma.
Under 1960-talet stängdes dessa förlossningshem successivt. Det sista i Västerbotten, i Vilhelmina, stängdes 1991.
CHILDBIRTH AND MIDWIVES
Up until the mid-1940s, most women in Västerbotten gave birth to their children at home. Although a midwife directive had been introduced in 1777 which stated that only qualified midwives should assist at births, most still took place with the help of a “wise woman”, whose experience was critical for success. However, adherence to such traditions often involved considerable risks for both mother and child. Parish councils were generally reluctant to cover the cost of formally training the “wise woman” as a midwife in Stockholm.
It was not until the end of the 19th century that qualified midwives practised in every parish. Their knowledge of hygiene and childbirth issues ensured that death rates for mothers and children were greatly reduced.
In 1886, the Swedish Association of Midwives was formed, the first women’s trade union in Sweden that fought for better working conditions and wages.
Following a survey of domestic circumstances in Sweden in the 1920s, it became clear that overcrowding and poor sanitation were far from ideal surroundings for a woman in labour. Women were consequently given the opportunity of giving birth outside the home, and dedicated maternity homes were established throughout the country.
Men were barred from such premises. Prospective mothers shared a common delivery room, their beds being separated from each other by curtains. As a rule, only one midwife was present and at smaller maternity units district midwives were also responsible for laundry and cooking.
After birth, mothers remained for up to 10 days at the home for recuperation. Their newborn children occupied a special dormitory and were taken to their mothers every three hours for feeding. Fathers and other relatives were permitted to see the children only through a glass screen, while brothers and sisters were obliged to wait at home.
During the 1960s, these maternity homes were successively closed. The last in Västerbotten, at Vilhelmina, closed in 1991.
APOTEK
APOTEK
Hunger och sjukdom var utbrett i Sverige under 1500-talet. Läkare var få, till stor del outbildade och allmänt misstrodda. Ofta var dessa ”läkare” munkar, smeder, shamaner eller kringresande köpmän som förde med sig botemedel och mediciner från utlandet och som påstod sig kunna bota sjukdomar. På grundval av sådana påståenden kunde många förvärva både egendom och rikedom genom bedrägeri.
I ett försök att förbättra förhållandena kallade Gustav Vasa till sig läkare och apotekare från utlandet och gav ekonomiskt stöd till läkarstudenter för att studera i andra länder.
Det första apoteket, en tidig form av apotek eller kemistbutik där mediciner bereddes och såldes, etablerades vid det kungliga hovet. Under 1600-talet öppnades liknande tjänster i de större städerna, men det var inte förrän på 1700-talet som de tre första apoteken grundades i Norrland. Från 1726 var det i Umeå avsett att förse hela Västerbottens befolkning med mediciner, inklusive alkohol. Umeås förste apotekare, Anders Hagstedt, var verksam troligen mellan 1726 och 1753. Staden var sporadiskt utan apotek under senare delen av århundradet eftersom konkurrens från många, mindre seriösa, läkemedelsförsäljare ledde till flera konkurser.
Biblioteket var en viktig del av apoteket och innehöll farmakopéer från olika länder, uppslagsverk eller handskrivna receptböcker.
Arbetet var fysiskt betungande, med många tunga lyft, och arbetsdagen var lång. Hierarkin var viktig, där varje individ endast utförde de uppgifter som var förenliga med hans/hennes roll. Beredningen av läkemedel krävde särskilda färdigheter i att väga beståndsdelar för komplexa blandningar.
Under kvällar och nätter såldes läkemedel via en lucka i dörren till apoteket, i enlighet med en lag från 1688 som krävde att apoteket skulle hålla öppet dygnet runt. Efter att lagen ändrades 1948 var det tillåtet att stänga apoteket klockan 22:00.
APOTHECARY TO PHARMACY
Hunger and sickness were widespread in Sweden during the 16th century. Medical practitioners were few, largely untrained, and generally mistrusted. Often these “doctors” were renegade monks, blacksmiths, shamans, or itinerant merchants who brought with them cures and medicines from abroad, and who professed an ability to cure diseases. On the basis of such claims, many could acquire both property and monetary wealth by fraud.
In an attempt to improve matters, Gustav Vasa summoned doctors and apothecaries from abroad and financially supported medical students to study in other countries.
The first apothecary, an early form of pharmacy or chemist’s shop where medicines were prepared and sold, was established at the royal court. During the 17th century, similar services were opened in the larger cities but it was not until the 18th century that the first three pharmacies were founded in Norrland. From 1726, that in Umeå was intended to supply the entire population of Västerbotten with medicines, including alcohol. Umeå’s first pharmacist, Anders Hagstedt, was active probably between 1726 and 1753. The town was sporadically without a pharmacy during the later part of the century because competition from many, less serious, sellers of medicines gave rise to several cases of bankruptcy. The library was an important part of the pharmacy and contained pharmacopoeias from different countries, encyclopaedias, and even handwritten books of recipies.
The work was physically burdensome, with many heavy lifts, and the working day was long. The hierarchy among the workers was important, each individual carrying out only those tasks which were consistent with his/her role. The preparation of medicines required special skills in the weighing of constituents for complex mixtures.
During evenings and at night, medicines were sold through the nightwatchman’s hatch, in accordance with a law from 1688 which required the pharmacy to remain open 24 hours a day. After the law was amended in 1948, closing at 22:00 was permitted.